Väst på åkern.
Jarngards gården. Fotografiet taget av Britta Olsson och Åsa Holmsten sommaren 2007.
By: Å nr 6:1
Gårdstyp: Bondgård
Gårdsnamn: Väst på åkern.
Tillägg: Av gamla nr 1, även kallat Per-Jans
Ägare: Magdalena Jangard
F. ägare: Jangards dödsbo
Johan Jansson 1804-1864 frrån Djursta nr 1, gift med Brita Persdotter 1804-1884 från Å nr 1 (barnlös). I släktens ägo sedan ca 1880 då (brorsonson) Per Johansson 1851-1934 och hustru Sigrid 1863-1936 övertog gården. Nästa ägare blev sonen Johan Persson-Jangard 1885-1964 gifte sig med Lydia född Lärka 1889-1918. Omgift Marit född Gustafsson 1897-1987. Barn: Bertil 1914-, Gunborg 1914-1985, Ingemar 1920-1986, Erik 1922-, Torvald 1923-1987, Margit 1925-1968, Märta 1935-. Nuvarande ägare är Märtas dotter Magdalena Jangard.Johan Jangard var en stor bygdeberättre.Hans berättelser och dikter ger en mångfärgad bild av Jättendals bebyggare, både i vardag och fest, i glädje och sorg.
Per Svens och Sven Pers
Några bygrannar sutto en aftonstund i Sven Perssons vardagsrum.
Från sin dagliga gärning de vilade sig, sen kvällsdagen blivit skum.
De bänkat sig omkring kaffebordet och samtalet löpte fritt,
fastän lugnt och betänksamt på bondemaner, när tankarna komma spritt.
Det var Jon Larsson, som köpt sig en gård, och den rest utur lägervall,
han var gammal, grånad, och utför hans storväst böljade skäggets svall,
och unge bonden Ersk` i Norrgården, som nyss fått i arv efter far
den jord, som sin första mognade skörd för den nye ägaren bar.
Den tredje var gammelpojken Erske, som levt på undantag
hos sin bror i Norrigården och strävat för denne i hela sin levnadsdag
och som strävade än med den kraft som fanns kvar i hans sextioåriga kropp
för sin brorson, som ägde hustru och barn och var släktens framtida hopp.
Han, gammel-Erske, var kunnig i allting och boklärd
och mycket beläst och när byborna samlats till resongemang, ännu
ingen hans utsago kväst.
Dock sällan i onödan bytte han ord, men när meningen hans var sagd,
då lönte det mer ej att spilla ett ord, då var saken tillrättlagd.
Sven Persson själv, han satt sävligt och lugn och mest han hörde på
hur hans unge son förde ordet ofta och tycktes så väl allt förstå.
Men Sven mindes nog, hur han som ung, när blodet sjöd varmt och hett, ville hävda sin mening i männens lag och orda både vitt och brett.
Sitt hemman han tagit emot, ty sin fader; själv tänkte han nästa vår
till ende sonen det överlämna och få några lugna år.
Så hade det skiftat, led efter led hade hemmanet tagits i arv av äldsta sonen, med jord och skog, kreatur, plog och havre.
De talade mest om gröda och växt och om säden blev tung och strid
och hur sensådden skulle ge bästa skörden, om hösten blev varm och blid.
Om hur nya tidens ändrade bruk förökade skördarens mängd, om hur
linet, snart moget, såg lovande ut, både i bast och i längd.
Så småningom samtalet gled in på ämnen berörande politik,
om hur tiden var för böndernas svår, på splittrande missnöje rik,
hur ärliga strävande möttes med misstro, sen falskheten fått överhand,
och hur hotande järtecken bådade ofärd för Svea rike och land.
När de övriga sagt sina hjärtans mening och samtalet tystnade av,
i enig förvissning att böndernas näring var trängd av hotande krav,
då reste sig gammel-Erske från stolen och spännde sitt breda bröst
och blickade lugnt och tryggt på de andra och sade med säker röst:
"Så länge Sven Persson lämnar sitt hemman i arv till sin pojke Per,
så länge kan ingen ofärd komma landets välgång förnär. ~
Om Per Svensson uti sin ordning det vårdar åt nyss födde gossen Sven,
om så uti led efter led det äges av förstfödde söner igen ~
Så länge namnen Sven Pers och Per Svensson växla i skriftade led,
såsom vanligt varit på gården här, efter gammal, hävdvunnen sed ,
så länge som böndernas ättlingar brukar fädernas torva och jord
så är det alls ingen fara för landets - så sanne sig mina ord."
Sen detta var sagt han tackade för sig och ut genom dörren försvann,
och de andra, de tyckte att talet var visligt, att meningen hans var sann.
Så reste de sig och troppade av och gingo envar till sitt.
men Sven Persson såg på sin sonson i vaggan med ögon, som glänste blitt.
Fotnot.
Skrevs år 1927, och var då införd i Hudik-Posten. Några år senare fick jag förfrågan hurvida dikten fick införas i "Landsbygdens Jul", bondeförbundets jultidning, vilket jag lovade. Som ersättning betigade jag mig, och
fick, några ex, av jultidningen.
Troligen var det Karin Collin, som uppmärksammat den i Hudik-Posten
Det var vanligt på bondgårdar, att samma namn växlade vartannat led.
I min egen släkt återkommer alltså under nio led namnet Johan fem gånger, den äldst nämnda, Johan Carlsson föddes år 1609.
Växlingen är avbruten tre gånger, då kvinnor ärvde gården.
Omkring 1760 gifte sig alltså Per Olsson Yttre med min
stammoder, Ingrid Johansdotter. Äldste sonen kom sen att
heta Johan Persson, Hans första son Per Johansson, denne son,
min farfar, Johan Persson, så Per Johansson och så Johan Persson
som så småningom kom att heta Jangard. Min äldste heter också
Per, fast han kom att nämnas med andra namnet, Bertil.
Beträffande förenämnde Per Olsson från Yttre, så fick hans andra
son givetvis heta efter sin farfar, Olof Persson, efter denne Per Olsson,
så Olof Persson, som drunknade 1889; hans son Per Olsson tog
släktnamnet Bergström och flyttade från socknen någon gång på 1890-talet. Dennes son Per Olof Bergström, numera bosatt i Bergsjö.
Lika var förhållandet å alla gårdar- tills ordningen bröts av kvinnliga
s.k "landarva".
Avskrift:
2007-02-02
Lina Lundmark - Sundström
Jättendal hos Britta Olsson.
Jättendals Hembygdsförening