Tre gårdar i Å Västergårn, Svensgårn och Ystegårn. I bakgrunden ses Jättingsberg.
By: Å nr 3:2
Gårdstyp: Bondgård
Gårdsnamn: Svensgård
Tillägg: Av gamla nr 2
Ägare: Kusinerna Kerstin och Anders Berg
F. ägare: Sven Hollstrand
Kända ägare på gamla grundhemman nr 2: Björn Eriksson Älvsborgs lösen 1613, Erik Björnsson Mantalslängd 1646 gift med Anna Hansdotter, Hans Ersson 1648-1723 gift 1672 med Brita Svensdotter död 1699, omgift 1719 med änkan Brita Larsdotter 1650-1720, Sven Hansson 1678-1748 gift 1708 med Carin Nilsdotter 1683-1756, Nils Svensson 1711-86 gift 1741 med Barbro Persdotter 1721-1801, Per Nilsson född 1743- död efter 1806, gift 1767 med Brita Persdotter 1745-1809, Sven Persson 1775-1847 gift 1794 med Karin Jansdotter 1772-1838. Per Svensson 1802-1874 gift 1824 med Gjölin Jonsdotter född 1800, död 1834 i nervfeber, liksom deras tre minderåriga döttrar, (tyfus en magsjukdom som orsakades av förorenade brunnar). Per Svensson omgift 1835 med Brita Ersdotter,
de fick två söner Sven 1836 och Erik 1840. Kyrkvärd Sven Persson 1836-1905 gift med Marget Olsdotter 1837-1926. Två barn: Sonen kyrkvärd Per Ålander 1863-1938 gift 1901 med Hilma Augusta Hollstrand 1848-1925. Dottern Brita 1865-1935 gift 1888 med klockare, organist och folkskollärare i Jättendal. Fyra barn, två döttrar och två söner. Sönerna Sven Hollstrand 1892-1978 och hans bror Carl 1895-1964 brukade gården samt systern Hulda. Deras systersons dotter Kerstin och hennes man Anders Berg ärvde gården.
Svensgårn
| Sven Hollstrand på hästryggen, morbror Per Ålander på höger sida och Svens syskon på vänster sida. | Svensgårn i vinterskrud. | Svensgård i Å. | Uthus i Svensgård. |
| Svensgårn, huvudbyggnaden. Fotot taget av Britta Olsson och Åsa Holmsten sommaren 2007. | Svensgårn,boningshuset med ladugård påbyggt på baksidan. | Svensgårn är kulturminnes märkt av Hälsingegårdar. Kulturhistoriskt minnesmärke, skyddat enligt svensk lag. |
Linstampen
Sven Persson sitter där böjd i sin linskäkt,
stampar sitt lin för att få lite intäkt,
en slant, till att spara för vinterns behov.
Vattnet i forsen det skvalar och klunkar,
entonigt stamparna linskylar dunkar,
lossande tågor från agnar och tov.
Hustrun hon kröker sig intill hans sida,
makligt de linhalmen vända och vrida,
värvda av blånor och virvlande damm.
Tysta de sitta, blott tankarna komma
spridda och skiftande, timliga, fromma,
hopa de sist sig och forma sig fram.
Hustrun hon tänker:
"Gåvor oss Herranom oförskyllt skänker,
linet är bastat och reder sig grant.
Nog få vi rikelig lön för vår möda,
välbergad skördad är tegarnas gröda.
Dock, är visst och sant,
allt är blott lån, av den högste oss lånad,
täcks han med hälsa och kraft oss benåda
må jag, när vårdagen jämnad vi skåda
varpa i vävstolen förvinterns spånad,
anslå den i mönster, fasta och täta,
och uti maj, en vårmild kväll,
kan jag lägga på bleke den likaste dräll
i gräsens daggfriska väta."
Men Sven Persson suckar och tänker:
"Hösten snart över vår levnad sig sänker,
giv att vi sörja för vårt eviga väl.
Själva vi äro likt linhalm, o Herre,
dunka oss, skäckta oss, luttra oss värre,
rena vår fattiga, syndfulla själ.
Du, som bäst vet vad oss anstår och gagnar,
dunka oss fria från avfall och agnar,
giv att vår själ må bli häcklad och fin,
som det lenaste brudelin."
Fotnot:
Inspirationen till förestående fick jag en dag, när jag satt i skäkthuset
och stampade eller dängde lin. Jag kom då att tänka på alla gamla gubbar
och gummor, som i min barndom brukade sitta där nedhukade i dammet och
vända linhalvorna. Tänkte på Svens-Margit, som var kyrklig av sig och
brukade anlägga religiösa aspekter i sitt tal och görande. Hennes make
hette Sven Persson, de voro föräldrar till kyrkvärden Per Ålander. Vid
min barndom fanns fyra skäkthus i Åbäcken, ett ovanför och tre nedanför
Åbron; endast två voro i bruk. I vardera fanns det två stampar, grova
fyrkantiga bjälkar, omkring 2 ½ meter långa, vilka lyftes av genom hjul-
stockens inhuggna armar. När hjulåsen vände sig släppte greppet och stam-
parna nedföllo med kraft mot en stenhälla, på vilket linet vändes och
vriddes mellan var gång stampen lyftes. Man fick vara aktsam när man höll
i linet, så att ej handen eller fingrarna kommo i kläm mellan stenhällan
och stampen, vilket emmellanåt förekom. Det var ett påkostande arbete,
att sitta krökt hela dagen och dra i sig det virvlande dammet, ofta blev
man dammsjuk, helst om senhösten när det var kallt.
Johan Persson-Jangard, Å Jättendal
Avskrift 900627
Britta Olsson
Jättendals Hembygdsförening
