Foto taget sommaren 2007
By: Lindsta nr 8:2
Gårdstyp: Bondgård
Gårdsnamn: Hansers
Tillägg: Av gamla nr 3
Ägare: Bernt Olsson
F. ägare: Lennart Burman
Hans Ersson 1840-1929 gift med Katarina Persdtr 1842-1907, köpte denna hemmansdel 1890 och byggde gården. Hans Ersson hade då sålt "Bygge" i Å nr 5:5 till socknen för att användas som ålderdomshem. I början på 1900-talet sålde han hemmanet i Lindsta till brorsdottern Karolina Mårtensdotter född 1861 och hennes make Nils Olsson 1854-1927, vilka i sin tur överlät gården till fosterdottern Karin Karlsson 1909-1987 gift med Erik Svensson 1913-1981. Deras son Nils-Erik övertog fastigheten efter moderns död. Nils-Erik Svensson 1938-2016 sålde fastigheten till Lennart Burman som i sin tur sålde till Bernt Olsson, Bergsjö.
Del 2 av Bönhus-Hans historia
Detta sätt att bedriva jordbruk blev väl i längden allt för besvärligt. När det 1890 yppade sig ett tillfälle att bli av med den monstruösa gården i Å, och han samtidigt kunde förvärva en hemmansdel i Lindsta, beslöt han sig för att helt övergå till jordbruket.Jättendals kommun köpte ”Bygget” för 1.000:-kronor.
Jag var sex år när familjen flyttade från Å, och har den alltså i gott minne från den tiden, som våra närmaste grannar.I särskilt gott minne har jag den gamla gumman, som väl skulle vara hustruns moder, men som allmänt kallades ”farmor”. Gumman var mycket snäll av sig. Jag brukade ofta följa min egen farmor och hälsa på i hennes kammare. Gummorna brukade då sitta vid sina strumpstickningar, röka järnpipa och samspråka. De voro båda med i baptistförsamlingen, och kommo alltså bra överens. Av flyttningen från Å har jag i minnet, att Hans Ersson grävde upp och tog med sig en del rätt stora lönnar som växte kring tomten och planterade om dem i Lindsta, där de växer och frodas än i dag. Om Hans Erssons senare öden kan nämnas, att hans hustru Karin, som varit ofruktsam liksom Sara, några år efter sekelskiftet avled, troligen i kräfta. Vid hennes frånfälle fanns inga familjegravar, alla utan anseende till stånd och person fingo ligga i allmänna varvet.I sin otröstliga sorg begärde nu Hans Ers, att han efter sin egen bortgång skulle få vila sida vid sida med sin hustru. Kyrkovärdarna villfor hans begäran, och så lämnades det en gravplats kvar för honom i varvet intill hustruns. Denna gemensamma grav inramade han så med järnsträng, uppfäst med i hörnen nedslagna pålar av rundjärn, samt krattade den och höll den ren från ogräs. Han var då återförenad med baptistförsamlingen, och brukade någon gång vid möten stiga upp i bänken och vittna eller göra bön. Men några år senare eller omkring 1910, vid fyllda 70 år, och då han klippt av sig skägget, framförde han ett formfulländat frieri till en 40 år yngre församlingssyster, som tjänte som piga i Lindsta. Han belyste och apostroferade sitt frieri med exempel ur den bibliska historien, om hur de gamla patriarkerna och Israels konungar togo sig hustrur vid hög ålder. Föremålet för hans nyvaknade låga var senare under några år föreståndarinna för ålderdomshemmet, och berättade historien.
Hans Ersson hade då redan sålt fastigheten i Lindsta till en brorsdotter och hennes make. Men han bodde kvar på gården, vårdad och omsedd av dem, och uppnådde hög ålder.
Trots sina egenheter var Hans Ersson en hedersman, väl ansedd och aktad av alla. ”En rättrogen israelit, i vilket intet svek fanns,” som det står i de gamla skrifterna.
Avskrift 2007-02-08
Hedvig Ohlsson
Bilder från Hansers i Lindsta
| Lönnarna fälldes för att vägen skulle breddas. | Foto taget sommaren 2007. | Vinterbild på Hans-ers. | Jordgubbsplockning i Hans-ers någon gång under 50-talet. |
Jättendals Hembygdsförening
