Wennerströms gård i Lindsta
By: Lindsta nr 4:5
Gårdstyp: Torp
Gårdsnamn: Wennerströms
Tillägg: Öster om E-4
Ägare: Dan och Gunilla Rönnqvist
F. ägare: Jan Janebäck
Sågverksarb. Nils P. Wennerström född i Fryksände 1847- gift 1878 med Karin Olsdotter 1852- bodde några år på Arnön, Rogsta. Flyttade tillbaka till Jättendal 1892 och köpte en "stenbacke" där han anlade en fin trädgård och satte upp ett hus, som han köpt och plockat ner från ett annat ställe. Son Per Olof Wennerström född i Rogsta 1879-1962 gift 1907 med Lina Wennerström 1888-1956. Torpet såldes efter att ha stått tomt en tid. Nuvarande ägare Jan Janebäck. Huset hyrs och används av kommun.
Jan Janebäck sålde fastigheten till Dan och Gunilla Rönnqvist från Uppsala som använder huset som fritidsbostad.
Om familjen Wennerström
En värmlandsson i hälsingebygd. Nils Wennerström i Jättendal, som förvandlade en stenbacke till socknens största fruktträdgård.
Om någon skulle få det infallet att skriva en historik över sågverksindustriens uppkomst i Hälsingland, finge nog värmlänningarnas insats i densamma ett särdeles omfångsrikt kapitel. I stora skaror kommo dessa idoga, livliga män dragandes hitöver på 1860-1870 talet, emottogos med öppna armar av den spirande sågverksrörelsen, flackade från den ena anläggningen till den andra, för att till sist bosätta sig på någon plats och befrynda sig med bygdens befolkning. I den släktvåd, som under de senaste årtiondena växt till i våra socknar, har värmlandsblodet satt ett ganska bredt inslag.
Någon gång på 1840-talet var det ett ungt par i Fryksändes sagoomspunna nejder, som skulle sätta bo och som sågo sig om efter utkomstmöjligheter.Av patron å Boda herrgård skaffade de sig femtioårsrätt till att rödja sig ett torp. Detta var det vanliga sättet på den tiden för ungt folk med energi och framåtanda att skaffa sig hem och utkomst.
Någon sinekur var det säkerligen inte, marken var stenbunden och beväxt med grov skog men med en god vilja och lång arbetsdag röjdes marken fot för fot, en stuga reste sig i höjden, tegarna började bära skörd, en ko kom till, om några år ytterligare en ko och en häst.
Men jämsides med hemmets förkovran i det yttre växte även familjen. Fyra ”värmlandspågar” sågo dagens ljus i hemmet, växte till, deltogo i föräldrarnas arbete och gingo dagsverken å herrgården. Men i längden mäktade torpet inte föda så många munnar, stugan blev trång, från Norrland kom rykten om storförtjänster och så småningom sällade sig samtliga dessa bröder till de vandrande skarorna och drogo till Hälsingland. Och här redde de sig nya hem och kommo att göra samhällsnyttiga insatser inom olika områden i sin nya hembygd.
En av bröderna, Nils Persson-Wennerström har i dagarna passerat 80-talet, vilket blivit anledning till dessa raders tillkomst.
Födelseåret råder det intet tvivel om, men födelsedagen är något obestämd. Enligt födelsedagsbarnets egen åsikt på grund av ”fyllpräster, som int vet va de skrev om”.
- I Jättendals församlingsbok är han antecknad såsom född i februari; enligt nyligen bekommen uppgift från Fryksände i juli. Men enligt sin egen bergfasta åsikt och osvikliga minne, såg han dagens ljus i december. Och det får vi taga för godt, ty så ungdomlig och pigg som gubben Wennerström är, har han nog fyllt sina 80 år så sent som möjligt.
En gammal värmlänning av hans typ bär ju alltid så många minnen från en skiftesrik levnad.
Begåvad med ett godt minne, parad med en humoristisk syn på tingen, kan man ofta få en god historia av honom. När undertecknad, med anledning av bemärkelsedagen, begärde att få några data ur hans liv, ställde han sig också beredvilligt till förfogande, och vi lämna härmed ordet till honom själv:
”Det var på vintern 67 som jag första gången som 19-årig pojk drog iväg norröver. Då fanns det ingen järnväg, det var att begagna apostlahästarna. Ett 20-tal voro vi i sällskap och det var en dryg väg genom de 10-mila dalaskogarna innan vi nådde Herjeådalen, där vi stannade över vintern. På vårsidan bar det iväg till Iggesunds bruk, som då innehades av ägaren till Schebo bruk i Uppland, patron Michaelsson.
Vi hade kontrakterat om arbete från den 1 maj till den 1 oktober och då var det att stå i 12 timmar mot 1:50 om dagen. Och när hösten kom knogade vi iväg hem den 50-mila vägen; 7 dagar och 7 mil om dagen var given marschordning
Vintern 68 högg jag i Dalarne och 69 i Färila och på somrarna arbetade jag på Iggesund. Men varje höst skulle man hem ett tag till marknan. Dagpenningen var given, 1:50 om dagen och en kanna brännvin vid något särskilt ansträngande göromål. Brukspatron Michaelsson var ej någon knusslare i den vägen. Som när Västbacken kolade åt honom. Förutom kontanter skulle han ha en kanna brännvin för varje mila, första året. Året därpå när Västbacken börjat klara sina milor nekade inspektorn att utbetala lönen in natura. Stegade då Västbacken, sotig och ruskig och grovkorning som han var, in på herrgården, direkt in till matsalen, där patron satt och åt med sin familj, och höll på att skrämma frun från vettet så hon slog från sig och ropade: ”Ut, ut!” Men Västbacken han dundrade: ”Det är de svarta som ska slita så de vita får skina”.
”Hur är det nu fatt”, sporde patron.
”Jo, spektorn nekar att betala ut brännvine”.
”Visst ska du ha brännvine, gå ut i köket och säg till pigorna”. - Se patron kunde med folket han.
Det var en torpare som kolade av och lämnade änka och två barn, ett dövstumt. Men det var ett kvinnfolk av rätta sorten. Hon lejde för kolningen och själv låg hon i och skötte torpet och körde ut milorna. En höst gick hon upp till patron och bad att få säga upp torpet.
”Hur så, ska du sluta som är den enda av mina tjugotvå torpare, som ej är skyldig på kontoret”.
”Jo, hästen är gammal och utsliten, och så är det så dyrt att hålla kolare”.
”Va hästen beträffar , så ska jag bota den saken” - och så tog han upp fyra hundra kronor och gav henne - och så ska du gifta dig med en bra karl”.
”Ingen vill ha mej med två ungar”.
”Det ska nog bli bra med den saken med. Gå du bara hem och sköt ditt”.
Men patron han ordna så hon blev gift med Per Ols Ola, bypojke te mej.
1870 på vintern var jag åter i Färila och kom på våren ned till Bergsjö, där jag fick anställning å Trångfors vattensåg under patron Unger, som var måg till Thorell.
Unger byggde då ångsåg i Häggviken i Jättendal och på midsommarafton seglade jag på en timmerflotte om 14,000 klampar ifrån Bergsjö till Jättendal. Arbetade sedan under Unger i sju år, om somrarna som maskinist å Häggviken, om vintrarna som tummare i Hasssela.
På Häggviken arbetade vi mest bara värmlänningar; patron Unger, själv från Värmland, gillade inga andra. Likaså inspektorn, gamla Nauckler, som dog i vintras, över 90 år gammal. Men när Unger sålde Häggviken gillade vi ej den nya regimen och så flyttade Nauckler med de bästa arbetarna i sällskap, och som Arnön hörde till Iggesund, voro vi under patron Michaelsson igen. På Arnön var jag i elva år. Där var det bara slarv, det var att köra om dagarna och reparera om nätterna och så fick man ligga i både dag och natt. Nauckler var en rivande karl, men nycktert folk ville han ha.
Han stiftade en goodtemplarloge, som fick namn efter patron och var det någon som slarvade i fyllan så fick han nåd en gång, men gjorde han om det så fick han gå.
Patron Michaelsson sågo vi aldrig till annat än om höstarna när han kom med en massa herrar från Schebo bruk och då festades det och sköts älg och det var många älgar som lades ner varje år.
Medan jag var i Jättendal hade jag fått mej gumman och var gift sedan 78. När sågen på Arnön slogs igen på 88 och det sedan brann samma sommar, köpte jag den här stenbacken och vi flyttade hit en gammal byggning och sedan har jag knogat med ömsom i Jättendal.
Bror Ola, som arbetade på Arnön och på olika sågar i Sundsvall, var här och hälsade på i början och så blev han bekant med Lingsta-Brita, som var en riktig grannlåtsjänta, och så blev det kärlek utav, men nu är både hon och min gumma döda båda två. Likaså broder Per, som var eldare på Häggviken och sedan på Arnön, är änkeman sedan i somras, och bror Johan som var äldst och blev gift i Jättendal, han for tillbaks till Värmland och är död sedan flera år tillbaka.-
Men det var friska viljor när vi drogo iväg hit för 60 år sedan. Som Lindberg, han som lever än på Arnön, väl 88 år gammal. Han gick ifrån Värmland till Bergsjö med hustru och två barn, 6 å 7 åriga. Gick sedan hem ensam efter yngsta barnet, en 4 åring, som han drog hela vägen. Första året fick han pengar över med tio öre i timmen och hustru och barn att försörja under det att det gick jämt om jämt för oss andra med 12 öre och bara vår egen kropp att sörja för. Men se Lindberg hade ett kvinnfolk som var prima. Han fick sedan ett stort torp på Arnön, lånte 2,000 kr. till häst och kreatur och var skuldfri på några år.
Inspektor Nauckler var jag och hälsade på om julafton ifjol. Han var då 90 år gammal och höll på att hugga ved när jag kom på honom. Vi hade inte träffats på många år och han hoppade högt när han fick se mig och tog mej i famn och det blev mycket att prata om. Men dan därpå fick han slag och om två dagar var han död.
1925 reste jag till Värmland och såg mitt föräldrahem, som jag ej sett på 51 år. Men jag vart stående och grät. Gården var öde och jorden, på vilket jag offrat så många av min ungdoms svettdroppar var igenskogad och låg för fäfot. Det var ett stort bolag, som lagt under sig hela nejden däromkring”.-
Så långt vår interlokutör.
”Stenbacken” har blivit förvandlad till Jättendals största fruktträdgård med ett 75-tal äppleträd och massor av bär-och prydnadsbuskar, som omgärdas av en väldig stengärdesgård. Åtskilliga tunnland jord ha tillkommit genom inköp. På gamla dagar har Wennerström slagit sig på hönsskötsel och man kan dagligen få se 80-åringen, kvick och rask för sina år, vandra omkring med äggkorgen på armen till sina avnämare. Omvårdnad, om man nu skall nämna sådan om en person med hans vigör, åtnjuter den gamle av sonen, kommunalnämndsordf. Per Wennerström.
Av Johan Persson-Jangard. Artikeln införd i Hudiksvalls Posten den 11 december 1927.
Avskrift juni 1997 Carin Wahlman.
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Bröderna Persson-Wennerström, som kom till Jättendal 1876 från Fryksände i Värmland:
JOHAN f. 1845. Brädgårdsarb. Gift 1876 med Brita Andersdotter f. 1848 i Frösten, Jättendal
Barn:Per Adolf Wennerström f. 1876 i Mellanfjärden, Kristina Wennerström f. 1878,Johan Alfons Wennerström f. 1880, Emma Maria Wennerström f. 1883.Familjen till Harmånger 1883 NILS f.1847. Brädgårdsarb. Gift 1878 med Karin Olsdotter f. 1852 i Frösten, Jättendal. Barn: Per f. 1879 i Arnön, Rogsta. Gift med Lina f. Persson i Å, Jättendal. OLA f. 1855. Gift 1889 med Brita Pehrsdotter f. 1867 i Lindsta, Jättendal.Flyttade till Ljusdal 1890. PER. f. ? Eldare i Häggviken. Flyttade till Arnön, Rogsta.
Jättendals Hembygdsförening