Flygfoto över Jättendals kyrka hämtat från ett vykort. Ådahls syns på kortet.
Ådahls som det ser ut idag, fot taget sommaren 2007. Jättendalssjön kan skymtas i bakgrunden.
By: Frösten nr 16:1
Gårdstyp: Bondgård
Gårdsnamn: Ådahls
Tillägg: Gamla nr 4
Ägare: Lena Blomström
F. ägare: Karl Martin och Anna-Stina Persson
Kända ägare av grundhemman nr 4: Jon Persson Älvsborgs lösen 1613, Per Jonsson mantalslängd 1623, Jon Persson 1608-, änkan Brita mantalslängd 1651, Per Jonsson -1687, Anders Persson 1669-1722, Per Andersson 1705-1778, Karin Persdotter 1734-1809 gift med Gullik Nilsson 1731-1809 från Ragunda, Nils Gulliksson 1760-1809 gift 1788 med Brita Aronsdotter 1766-1807. Barn: Per Nilsson 1789-1862 kvar på gården gift 1813 med Karin Nilsdtr 1785-1868 från Gnarp, systern Karin Nilsdotter se Frösten "Per-Ols" nr 2:20. Ny ägare efter 1835 genom köp av Mårten Ådahl 1809-1874 sockenskrivare och kyrkvärd gift 1831 med Brita Andersdotter 1804-1875, Per Ådahl 1835-1912 gift 1860 med Greta Olsdotter 1833-1917, Martin Ådahl 1866-1930 gift 1890 med Lena-Greta Wedin 1868-1930 från Västols, måg Linneus Persson 1888-1967 gift 1924 med Martina Ådahl-Persson 1904-1996. Karl-Martin Persson 1934-1999. Nuvarande ägare Lena Persson-Blomström gift med Göran Blomström.
Den siste klämtaren
Pälsklädde mannen i mitten, Per Ådahl på sin sons bröllop i Kungsgården 1890.
Bland inslag som hopats i minnets breda våd
det finns en man av gammal bondeadel,
som hävdade sin jord och satt i socknens råd,
en boren lantman utan vank och tadel.
Hans uppsåt var redligt, hans tal klokt och sunt,
när gubbarna i socknen sammanträde.
Värdefulla uppslag han skilde ifrån strunt,
och hedrande poster han beträdde.
Jag minns honom gammal, fräten av livets frost.
Hans värv var fullgjort, svunnen var hans styrka.
Nu skötte han enkel, föga krävande post:
han klämtade var dag i socknens kyrka.
Rakryggad, undersätsig, gladlynt fast kärv,
syntes han på kyrkovallens gångar.
Punktlig som ett urverk han skötte sitt värv,
när hans händer repets ögla fångar.
Klangfull och tonande över nejden ljöd
klockans nio slag när dagen grydde.
Aftonens klämtning till ro oss bjöd
när solen dalat ner och dagen flydde.
Hon sände över bygden sitt dallrande ljud
som manade till andakt och besinning:
Se, Gud i höjden lever och godhet är hans bud.
O mänska tänk ej blott på jordens vinning.
Tonvågen välvde över mogen åkerteg
med axen vaggande för aftonläkten.
Gammelfar mejande med jämna , breda steg
och efter honom mor i blaggarnsdräkten.
Och när gubben med sin lie tog mössan i hand
När klangen hördes över nejden ila,
och gumman vid sin kärve neg lite grand,
och önskade sig god och rolig vila.
Nu vardagens jäkt ej störs av malmklockans klang,
tung hänger kläppen, ingen repet fattar.
Nya fördomsfria släkten seden betvang ,
men ett värdigt minne jag den skattar.
Klämtaren vilar intill tornets vägg i frid,’
mätt av ålder gick han till sitt rum.
Och klämtningen den ströks av vår förståndiga tid,
en paragraf – och klockan tiger stum ”
När det ett decenium in på 1900-talet blev svårt att få någon som klämtade i Jättendals kyrka och det blev frågan om att det gamla bruket skulle upphöra, tog sig Per Ådahl, bonde och förtroendeman, för att klämta utan ersättning så länge han orkade.
Med honom upphörde klämtningen. Man hade klämtat morgon och kväll under sommaren, men endast på morgonen vintertid. Redan på 1890-talet började det att bli svårt att få klämtare. Smeden m.m. Olof Lönnman d.y bodde i Å och hade en smidesverkstad där. Han gjorde ett experiment med stolpar i rad från kyrkan och till sitt hem i Å. Sträckte en telefonsträng som löpte i öglor på stolparna.
Strängen var fäst i kläppen på storklockan och så skulle Lönnman stå i sitt hem, rycka i strängen och förrätta klämtningen på så vis. Experimentet misslyckades, troligen var avståndet för långt , kläppen orkade inte dra tillbaka strängen tillräckligt långt mellan klämtningarna.
Lönnman d.ä. var i många år lillklockare. Det var en svår och förnämlig konst. På äldre dar när Lönnman stod på gården och stödde sig på sin käpp och lyssnade till ringningen och lill-klockan kom i otakt blev Lönnman ilsken och sparkade i sanden med klacken och sade ”nu skulle hon ha haft sig en knuff.”
Av: Johan Jangard avskrift Åsa Holmsten Jättendal
Jättendals Hembygdsförening